one day at the time

Gah! så sjukt galet. 9 dagar kvar. vi började räkna ner från 120 och det känns som om det var en månad sen. jag tänker som carlo och säger "kom igen tiden, nu springer vi...!!" för det är precis så det känns. Jag kommer ihåg när jag och Hetvid satt på planet till Australien.

Först den konstiga känslan av att säga hejdå till min familj ( och lilla mamma som var så ledsen) och inte träffa dem på 9 månader och hur sjukt det var att fatta att vi faktiskt satt på planet på väg. Att det var nu. Att vi var på väg. Så sjukt. Vi hade beställt och bestämmt vå resa nästan ett år tidigare och ett förhållande, massa jobb och slit, en lundakarneval och en händelserik sommar var jag faktiskt på väg. Det var en känsla som kändes både pirrig, läskig och fantastiskt roligt.

Sedan dess har jag ju både flyttat hemifrån och pluggat på Högskolan så samma läskiga känsla har inte infunnit sig än. Just nu känns ett halvår i Slovenien med boende och allt klart bara roligt och inte så märkligt som att åka ner till AUstralien utan att ha en aning om boende, jobb eller vart vi ska klart alls. Men det känns minst lika roligt och kommer med all säkerhet bli minst lika galet. NO doubt about it!

Det som känns så roligt är ju att jag får åka ner med mina bästa vänner från Kalmar och resterande "bästisar" är också ute och flänger runt i världen förutom stackars Signe som får göra Kalmar osäkert på egen hand utan järngänget. Men vi kommer tänka på dig Signe!

Ok, en dags plugg kvar och sen en lång vecka av väntan. oohhh, de pirrar i magen