vi har e negerpojke på jobbet. jag kallar honom för mowgli (stavas hur???) medans de andra kallar honom kort och gott för negerpojken. jag tror att ha är lite utvecklingsstörd. jag tror även att typ 10 andra på jobbet också är utvecklingsstörda. inte så mycket att dem fått gå GYS-klass (gymmnasie särskolan) me lite mer korkade och utvecklingsstörda än forrest gump. fast nte gulliga som den populära forrest, den genen hoppade dem över! Men Forrest var ofta väldgt lycklig och förstod sällan om något var fel "stupid is who stupid does"!
då tänker jag, tänk om man blir lycklig av att vara korkad... jag menar, om man är ganska bright, så förstår man om man gör något som inte är så clever (vilket änder dagligen för denna något förirrade fröken) och grubblar över det efteråt och känner sig som en fru H på en tenta men hade man då haft x antal mindre hjärnceller hade man kanske vart lyckligt omedveten om sin egen okompetens och dumhet. och eftersom halva bygget på jobbet inte har alla hästarna hemma i hagen och andra halva är vietnameser så kan jag och jossan med gott samvete ta till flaska nästa lördag och reducera några överflödiga hjärnceller som ändå inte kommer till nytta på gate gourmet...
tick tack
14 år sedan
2 kommentarer:
Det är intressant det här med Fru H. Jag har sällan stött på en så obegåvad individ. Det händer inte ofta att jag fascineras så av en människas dumhet som av hennes men på något sätt känns hon mer som ett redskap för mig att bekräfta min egna lycka och välgång. Egentligen vet jag inte om hon är så hemsk som jag gladeligen gång på gång bekräftar eller om det bara är min genomgående elakhet och min förhoppning att tro på en glorifiering av mig själv som får mig att falla djupt ner i de mörka groparna där min fiktiva gloria är det enda ljus som leder vägen i mörkret. Nog är det så. Den där glorian som jag så inlärt klär mig i är ett redskap för min egen svaghet. Mitt egna lilla ego som ger mig någon slags rätt att handla som jag vill. Ett redskap för att döma människor utifrån vad jag ser och hör utan att egentligen aldrig någonsin ge dem en ärlig chans. Det är inte något jag är stolt över men jag erkänner här och nu att jag tror att det är exakt just så som just jag fungerar. Detta lilla avslöjande berör endast mig och är inte ett påhopp på denna alldeles eminenta ängel till bloggare. Hon har en gloria av guld som jag vet inte är overklig som min utan som finns där på riktigt. Men i skenet av min egen inbillade gloria har jag sett att de lite svaga, suddiga hållare som bär upp hennes gloria ibland förvandlas till djävulshorn. De framträder mycket sällan men är ett tecken för att hon i sin galenskap är alldeles alldeles alldeles underbart provocerande på ett sätt som jag inte kan annat än avundas. ;)
annars vill jag bara tacka för publiceringen av mitt lilla inlägg. Vilken ära!
Skicka en kommentar